Nu var det några dagar sen jag skrev här:(
Igår kom en vän och hennes son på besök, det var mysigt eftersom det var ett bra tag sedan:(
Vi träffades första gången -04, då var vi båda höggravida, efter det träffades vi på förskolan.
Det skiljer bara 3 veckor mellan min son Kevin och hennes son Liam.
Iallafall så kom dom hem till oss igår, vi gjorde inte särskilt mycket.
Barnen sprang runt och lekte medans jag och Linda satt och prata.
Vi pratade mest om bebisar, barn och förlossningar.
Eftersom jag fick mitt andra barn för ca 3½ månader sen + att Linda ska ha sitt andra barn om ca 5 veckor så låg dessa ämnen ganska nära till hands.
Jag älskar att prata om förlossningar:)
Jag har nog haft "tur" med mina förlossningar.
Bägge förlossningarna har varit över på 2 timmar, men eftersom jag har haft väldigt tätt mellan värkarna så har man inte haft chans att samla kraft inför nästa värk. *puh*
Min första förlossning-04 blev lite stressig.
Var öppen 10 cm när jag kom in till förlossningen.
Vattnet var mek-färgat och Kevin var allmänt stressad i magen, personalen pratade "över" mig precis som om jag inte var där.
Använde lustgas vid ankomst.
Barnmorskorna började ha en vild diskussion med förlossningsläkaren ang sugklocka eller ej.
Ett tag var stämningen IRRITERAD på hög nivå mellan barnmorska och läkare.
Läkaren satte en deadline tills han skulle sätta sugklocka, jag tror att han satte deadline 3 ggr.
Klockan 07:00 den 9/8-04 skulle läkaren sätta sugklocka, men barnmorskorna körde med yttre press och till slut 06:57 föddes Kevin.
Kevin vägde 3650g och var 50 cm lång.
Tiden efteråt kantades med stress, djupa depressioner och amningsproblem.
Förlossning nr 2-08 var kanon:)
Var öppen 8 cm när jag kom in till förlossningen.
Bra kommunikation mellan barnmorska och usk.
Testade lustgasen lite grann, men tyckte att för mycket energi försvann åt att andas i masken.
Jag fokuserade på att andas själv.
Fostervattnet denna gången var u.a och allt annat var bra.
14:59 31/8-08 kom en liten Esmeralda "Malldis".
Malldis vägde 3320g och var 47 cm.
Innan förlossningen kändes allting tungt, tillvaron kantades av bostadslöshet och andra tråkigheter.
+ att jag kämpade med min panikångest som jag "drog" på mig i maj-07.
Allt som en panikångest drar med sig önskar jag inte min värsta fiende.
I mitt fall så är det mycket fysiska symtom: yrsel, "drukningskänslor", skakningar/darrningar i händer, dimsyn, synbortfall, huvudvärk, illamående, domningar, "svimmningskänslor" och förlamningar.
Detta har jag kämpat mot sen våren-07.
Jag har enbart kämpat mot detta på egen hand, + att min sambo och våra barn ger mig mkt styrka!
Detta är nåt jag ska VINNA och bli av med helt och hållet!!
Utan varken mediciner eller annat.
Jag har gjort STORA framsteg fast det går INTE fort.
Och den som inte har varit med om detta har absolut INGEN aning om hur det är.
Det är mycket som man går miste om, men jag har bestämt att detta inte ska få hindra mig från att utvecklas framåt.
Även om vissa dagar är rent för jävliga, man har kanske 7 av 10 symtom.
När man har 7 av 10 symtom då är man inte mycket att hänga i julgranen.
Känner att jag har tappat den "röda tråden" i detta inlägg för länge sedan.
Känner att grammatiken svajar och blandas i en enda stor mix.
Så jag får ta och avsluta detta känner jag, *asg*
Men återkommer en vacker dag!
Kram
Igår kom en vän och hennes son på besök, det var mysigt eftersom det var ett bra tag sedan:(
Vi träffades första gången -04, då var vi båda höggravida, efter det träffades vi på förskolan.
Det skiljer bara 3 veckor mellan min son Kevin och hennes son Liam.
Iallafall så kom dom hem till oss igår, vi gjorde inte särskilt mycket.
Barnen sprang runt och lekte medans jag och Linda satt och prata.
Vi pratade mest om bebisar, barn och förlossningar.
Eftersom jag fick mitt andra barn för ca 3½ månader sen + att Linda ska ha sitt andra barn om ca 5 veckor så låg dessa ämnen ganska nära till hands.
Jag älskar att prata om förlossningar:)
Jag har nog haft "tur" med mina förlossningar.
Bägge förlossningarna har varit över på 2 timmar, men eftersom jag har haft väldigt tätt mellan värkarna så har man inte haft chans att samla kraft inför nästa värk. *puh*
Min första förlossning-04 blev lite stressig.
Var öppen 10 cm när jag kom in till förlossningen.
Vattnet var mek-färgat och Kevin var allmänt stressad i magen, personalen pratade "över" mig precis som om jag inte var där.
Använde lustgas vid ankomst.
Barnmorskorna började ha en vild diskussion med förlossningsläkaren ang sugklocka eller ej.
Ett tag var stämningen IRRITERAD på hög nivå mellan barnmorska och läkare.
Läkaren satte en deadline tills han skulle sätta sugklocka, jag tror att han satte deadline 3 ggr.
Klockan 07:00 den 9/8-04 skulle läkaren sätta sugklocka, men barnmorskorna körde med yttre press och till slut 06:57 föddes Kevin.
Kevin vägde 3650g och var 50 cm lång.
Tiden efteråt kantades med stress, djupa depressioner och amningsproblem.
Förlossning nr 2-08 var kanon:)
Var öppen 8 cm när jag kom in till förlossningen.
Bra kommunikation mellan barnmorska och usk.
Testade lustgasen lite grann, men tyckte att för mycket energi försvann åt att andas i masken.
Jag fokuserade på att andas själv.
Fostervattnet denna gången var u.a och allt annat var bra.
14:59 31/8-08 kom en liten Esmeralda "Malldis".
Malldis vägde 3320g och var 47 cm.
Innan förlossningen kändes allting tungt, tillvaron kantades av bostadslöshet och andra tråkigheter.
+ att jag kämpade med min panikångest som jag "drog" på mig i maj-07.
Allt som en panikångest drar med sig önskar jag inte min värsta fiende.
I mitt fall så är det mycket fysiska symtom: yrsel, "drukningskänslor", skakningar/darrningar i händer, dimsyn, synbortfall, huvudvärk, illamående, domningar, "svimmningskänslor" och förlamningar.
Detta har jag kämpat mot sen våren-07.
Jag har enbart kämpat mot detta på egen hand, + att min sambo och våra barn ger mig mkt styrka!
Detta är nåt jag ska VINNA och bli av med helt och hållet!!
Utan varken mediciner eller annat.
Jag har gjort STORA framsteg fast det går INTE fort.
Och den som inte har varit med om detta har absolut INGEN aning om hur det är.
Det är mycket som man går miste om, men jag har bestämt att detta inte ska få hindra mig från att utvecklas framåt.
Även om vissa dagar är rent för jävliga, man har kanske 7 av 10 symtom.
När man har 7 av 10 symtom då är man inte mycket att hänga i julgranen.
Känner att jag har tappat den "röda tråden" i detta inlägg för länge sedan.
Känner att grammatiken svajar och blandas i en enda stor mix.
Så jag får ta och avsluta detta känner jag, *asg*
Men återkommer en vacker dag!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar